En musikfundering av Fredrik Österling ur Tonsättaren, Nr 3/2003
I serien ’’Musikfunderingar, där tonsättare författar krönikor om verk ur en tidigare generation, har denna gång Fredrik Österling lyssnat på musik av Dag Wirén.
Ibland återkommer jag i tanken till Dag Wiréns berömda uttalande: ”Jag tror på Bach, Mozart, Nielsen och den absoluta musiken”. Den absoluta musik han talar om är ju en helt annan än den man idag oftast råkar på. ”Absolute music 1, 2…”. Nej, Wirén hade ingen aning om att samlingsplattor med blandade dansband och artister skulle komma att rymmas under den rubriken. För i hans värld betydde det något helt annat. ”Absolut musik” kan sägas vara ett verk som endast refererar till sig självt och till sitt musikaliska material – inte till något som helst utommusikaliskt. Musik, helt enkelt; den osminkade versionen som inte filtrerats genom säljkampanjer och styling. (som en urtida explosionsmotor briserar musiken rakt in i örat. Fiolens oktaver blir till en rustikt raffinerad pistongrörelse. Jag skickas in i värld av energier och framåtriktning – Stråkkvartett nr 4, sats V)
Man talar ofta vördnadsfullt om den ”absoluta musiken”, ungefär som om den var en musikens dokumentärfilm; en musik som redovisar det som ”verkligen händer”, utan yttre påverkan. En sorts av gud given musik. Detta sätt att betrakta musiken kommer nog mer av en djupt känd respekt för mästerverket än av en insikt om vilka bevekelsegrunder, tidsströmmar och val som alltid existerar före den första taktens första ton. Om musiken höjer sig över den privata sfären, om banaliteterna viker för de nya insikterna, så är det naturligtvis i första hand ett resultat av personliga val. (likt en människa som talar ur minnet vecklar det lilla motivet ut sig, blir till sin dramatiska motsats, växer till sin tiodubbla storlek. Infall visar sig först senare ha varit planerade dramatu rgiska inpass, lika men ändå olika sig själva. Symfoni nr 3)
Wirén var ingen avantgardist. Han företrädde en hållning som inte i första hand hyllade uppfinningens princip eller det lineära utvecklingstänkande som genomsyrade (och genomsyrar) så väl industri, militär, samhälle som konst i vår tid. Att döma av hans musik, trodde han mer på den guidade turen än på äventyrsresan. Men gör man sig mottaglig för den utgångspunkten hittar man likafullt (mitt i det kontrollerade och det aristokratiskt distanserade) en blodfull närvaro. Här är någon som vill säga något. Med idéassociationen som teknik, garanterar han lyssnaren en logiskt genomlyst resa; men var den slutar kan man inte från början vara säker på. Metamorfosen äger endast gradvis rum; ett äpple blir en älg – med hjälp av en subtil överföring av idéer till nya bilder och tankar. (Folkoperans uppsättning av Puccinis Tosca: redan i första akten, då kärleken mellan Cavaradossi och Tosca presenteras, låter regissören detta utvecklas till ett samlag som kulminerar på Toscas höjdtoner. Komiken tar över. Vi skrattar eller vrider generat på oss åt det frustande stundentikosa greppet. Magin är borta och ersatt med förvirring över operaformen. Ingen förstår något längre – men på ett skojigt sätt… Mitt under ett förspel till scenen i cellen, då musiken strävar efter att etablera en mångfald känslor, tankar och riktningar, låter regissören en korist sticka in huvudet och blåsa i en flärp. Kanske var förspelet för långt? För tråkigt? )
Lyssnande – till skillnad från hörande handlar om att göra sig känslig för att ta emot olika uttryck, olika nivåer av resonerande och artikulerande. Det är därför Dag Wiréns musik har potential att vara mer omstörtande konst än den (exempelvis) Selimovic ger uttryck för i sin version av ”Tosca”.
Jag tror att musikens beståndsdelar blir betydelsebärande först då någon vill att de ska vara det – i ett slags empatisk motrörelse. Den musikdramatik som utvecklar sig i sinnena fordrar på något sätt att man önskar att den ska existera. Musikens väsen tycks därmed vara lika skört som tron på tomten eller småknytt. Och där någonstans hittar vi Dag Wiréns musik. En musik utan flärpar. Om man vill.
Dag Wiréns musik finns bl.a tillgänglig på Phono Suecia-serien Modern Classics (PSCD 716). Två av hans stråkkvartetter (n:o 3 och 4) finns också på Phono Suecia (PSCD 16).
Fredrik Österling